När döden kommer nära

När döden kommer nära blir livet viktigt

 

20150302

 

Det har gått en månad sedan min älskade far dog, och jag funderar fortfarande på hur jag ska kunna förklara något som jag kanske börjar förstå lite mer av.

 

Det är lika bra att börja från början, med att jag inte fattade något när en av mina vänner via fredpajordens webbsida bad om hjälp och healing till en nära vän som låg för döden. Jag fick lära mig på ett mycket oväntat sätt vad hon menade.

 

För mig har healing alltid handlat om liv, att läka kroppens fysiska, mentala delar, att få energin att flöda balanserat. Samt att själen ska få läkas på olika sätt. Tidigare har det aldrig handlat om att hjälpa någon att få dö, det har varit helt tvärt emot vad jag har kunnat tänka mig att healing handlar om.

 

En dag för ganska längesen fick jag vara med om något som vände uppochner på allt jag trott på.

Vi skulle snart få nya gäster till stugan som vi hyr ut, så jag gick dit för att städa och fixa lite. Vill att det ska vara så fint som möjligt när våra gäster kommer. Kaminen behövde askas ur, och när jag började grejja med det såg jag en Stare som låg i askan.

 

Fågeln måste ha flugit ner i skorstenen och fastnat därinne. Den andades och rörde lite på sig så jag tvättade av askan från de kolsvarta fjädrarna med ljummet vatten och droppade in vatten i näbben på den stackars Staren.

 

Mina händer började spontanstråla healing, helt utan att jag satte igång energin. Tänkte att det var lite konstigt, men lät energin stråla och värma fågeln i min hand. Så hände det mest fantastiska.... Efter en liten stund satte sig fågeln upp och ruskade lite på sig, sen satte den igång att sjunga den vackraste, ljuvligaste sång jag hört medan den satt i min hand. Jag var helt och hållet förtrollad av den underbara fågelsången. Starar kan verklingen sjunga otroligt vackert.

 

Det var nog inte mer en 10-15 sekunder som fågeln sjöng, men jag tyckte att den varade i en evighet. Helt plötsligt lade sig fågeln i min hand och somnade. Trodde jag först....men den dog!...och jag blev istället helt och hållet förkrossad, förvirrad, jätteledsen allt på en enda gång.

 

Först hade jag räddat livet på den, sen dödat den med healingen?!??!!! Jag förstod inte alls någonting. Tills jag pratade med min kloka väninna om vad som hade hänt.

 

För henne var det helt logiskt och självklart att jag hade hjälpt fågeln att få dö på ett fint sätt, och att detta var fågelns sätt att tacka mig för att ha sluppit dö inne i kaminen full av aska.

 

Ärligt talat var det inte alls min avsikt att hjäpa den att få dö på ett bra sätt, det bara hände. Varför måste fågeln behöva dö för att jag skulle lära mig att förstå detta??!!! Förstå kan jag inte riktigt ännu, men jag har kommit en bit på vägen.

 

De senaste åren har min far blivit sämre och sämre pga sviter efter stroke, hans muskler slutade lyda hjärnans kommando och han var helt beroende av personalen på hemmet där han bodde.

 

Inte ett liv som någon av oss skulle vilja välja, men jag har inte en enda gång hört honom beklaga sig eller gnälla över sin situation. Trots att jag vet att han var rädd för att dö sade han aldrig något om det, han ville inte prata om det.

 

Hur kan man som dotter till en älskad far önska att han ska få dö så snart som möjligt?! Hemskt och gräsligt att ens tänka så, men så har jag känt. Det är inte klokt att tänka så, men han har verkligen inte haft det bra.

 

När personalen på hemmet ringde för att fråga ifall det var OK att ringa efter en ambulans pga far blivit så förkyld att de var oroliga för honom så förstod jag inte ens varför de frågade ifall det var OK.

-Självklart ska Ni skicka honom till sjukhuset, jag kör dit så fort jag kan .... svarade jag utan att kunna tänka mig något annat val. Självklart skulle han bli frisk igen, eller så frisk som han kunde bli.......

 

Så blev det inte, hans tunna kropp klarade inte av den dubbelsidiga lunginflammationen som fått grepp om hans lungor. Så mycket vi hann, orkade och kunde fanns vi vid hans sida de sista dagarna i hans liv. Personalen på sjukhuset var helt underbara till honom och oss som fanns där.

 

Så många minnen, så mycke glädje och sorg. Så mycket kärlek som fanns i fars sjukhusrum hela tiden. Vi kände att mor som dött mer än 20 år tidigare också fanns i rummet och väntade på honom. Farmor och farfar fanns också där. Far vet att vi alla älskade honom otroligt mycket. Vi bad honom släppa taget om detta liv, vi sade till honom att det var OK....... Han dog inte ensam. Min bror satt vid hans sida den tidiga morgon som han tog sitt sista ansträngda andetag.

 

Jag drog en lättnadens suck när jag tidigt på morgonen fick veta på telefon att far dött. Han behövde inte kämpa längre.

 

Skulle skynda mig ut i stallet o fixa mockning sen in i duschen för att köra till sjukhuset......

När jag var på väg in i huset för att snabbt äta frukost o duscha, så kändes det som om någon stod framför mig.

Var tvungen att känna efter.....såg två ljusvarelser som höll varandra i handen, mitt hjärta bara flödade över av en varm kärlek till mina föräldrar. De var tillsammans igen! Redan! Kunde det gå så snabbt?!!!

 

Kärleken och glädjen som strömmade emot mig tog bort alla tvivel - De var tillsammans igen! All oro, sorg, all dåligt samvete för att inte ha hunnit finnas där alltid, tvättades bort och lyftes bort liksom en blöt tung filt......bara glädje och kärlek fanns kvar.

 

Självklart berättade jag detta för min syster och bror som också fick känna hur gläde och kärlek ersatte sorg och allt annat som tyngt oss.

 

Våra föräldrar gav oss en mycket vacker gåva när de "visade sig" för mig/oss. Fortfarande kan jag känna hur glad jag blev när jag kände att de var tillsammans igen.

 

Trots att jag sedan flera år tror på att själen fortsätter "leva" efter detta liv, så blev det på något sätt bekräftat av dem, det blir mer verkligt på något sätt.

 

Hur hängde nu min fars död ihop med en Stares död.......... Healingen fanns där hela tiden, helt spontant utan att jag styrde. Dock med skillnaden att jag inte tyckte det var konstigt utan förstod att det kanske var något jag inte skulle styra över.

 

Den korta tid vi får på Jorden blir viktigare när döden kommer nära. Så mina kära vänner lev Ert liv så gott Ni kan. Låt de ni älskar veta att ni älskar dem. Våga göra misstag, de leder dig mot framgång. Våga släppa taget om något du inte längre behöver. Försök att känna dig lycklig och kärleksfull...då skapar du mer av detta i ditt liv. Tag vara på dina vänner, en dag kan du behöva dem. Skapa fina minnen, för de kan du ta med Dig den dag du lämnar detta liv.

 

Jag önskar Dig ett riktigt underbart, spännande, innehållsrikt och mycket kärleksfullt liv.

 

Namasté

Berit

 

Tack för att Du har läst